whererainbowsends

MAGIKERN

Den lilla insekten närmade sig snabbt marken. Med ett förstött sista vingslag landade den på den nednötta asfalten, gick runt några varv och tog sedan ångerfullt en ny ansats för att försöka finna en annan stenblandning att slå sig till ro på. Vinden strök omilt över vad den än kom åt och de tunga vattendropparna som för några dagar sedan hade vart en del av norska ishavet spred sig snabbt över de dammiga gatorna. En raggig hund lunkade med svansen emellan benen in under en stor sopkontainer, förbipasserande äldre män med baskrar och alldeles för tjocka strumpor höll förtrytet upp morgonens ekonomisidor över huvudet samtidigt som de intensivt spejade efter närmaste paraplyförsäljning och en liten flicka med bruna, stripiga flätor placerade bestämt en brun känga i en smutsig vattenpöl. En platan suckade tyst, en rostig cykel rullade fram en millimeter på sina luftlösa hjul och en medelålders kvinna vände med en tunn arm en handmålad skylt så att tobaksaffären på kanten av Rue Caulaincourt plötsligt inte var öppen längre. En hoppfull pojke i tioårsåldern spanade ut över de dystra gatorna samtidigt som hans mor drog för gardinerna mitt framför näsan på honom, en förbipasserande bil skvätte upp en kaskad av vatten på en avskild gatubänk och en sekundvisare på en mans armled pekade rakt ner mot marken. Efter tjugo sekunder stod den rakt upp. De fantasifulla molnen med formerna av badankor, glasögon och en ponnysvans hade bytts ut mot ett ändlöst stenblock. Skuggorna av hustaken, lyktstoplarna och en ensam brevvlåda slukades upp av det grådaskiga ljuset och ersattes med en tomhet och en tystnad.

Efter en väldigt lång tid, eller efter ingen tid alls, hördes svaga fotsteg klappra och en egendomlig skugga syntes långt borta i början av gatan. Vinden upphörde för en sekund med sitt envisa tjutande och regnet piskade fortfarande hustaken men ingen kunde längre höra det vina. En man med en bukett rosor i handen hejdade sig i sin jäktade frammarsch uppför gatan. Ett mjölkbud stannade abrupt till när han skulle böja sig för att ställa ner en flaska på en blyg trappavsats och kastade en blick över axeln. En nyfiken pojke flyttade försiktigt undan en centimeter tyg av de gardiner som hans mamma hade dragit för och kikade bort mot den annalkande skuggan. Vid varje ny blick som ägnades åt den växte den och snart var den så nära så att om man hade sträckt ut tungan en bit utanför munnen så skulle man ha kunnat smaka på den.

Värmen, som fick områdes tokigaste tant's ena papiliott att flyga av hennes silvriga huvud, sköljde över hela gatan, samtidigt som en solstråle utan vidare trängde sig fram genom cementhavet på himlen. Den träffade en bit av den vattenpölsfyllda trottoaren där han plötligt spatserade fram. Där, på samma trottoarer där svettiga joggare brukade flåsa omkring och där mer moderiktiga kvinnor brukade klaga på att det låg för mycket hundavföring, gled han grasiöst fram med lätta steg. Den sammetsydda capen böljade efter honom, hans käpp med guldhandtag skapade en rytmisk puls som tycktes sprida sig ut över hela staden när han satte ner den i marken och den svarta höga hatten vippade lätt på hans yviga hår. Han smålog och nickade artigt då och då mot järnstaket och lyktstolpar när han gick metranrna fram. Ganska säkert visslade han också. Melodin och det rytmiska bultandet dränkte det sista av regnets oväsen och fyllde hela gatan. Efter varje fotsteg han tog föddes en ny regnbåge. Varje centimeter han passerade lämnade han torr och ljus. De trista husfasaderna förvandlades till färgsprakande teaterkulisser, de ihopsjunkna trädgrenarna viskade om vårens hemligheter och en ensam katt testade försiktigt att mjaua, bara för att upptäcka att han högt sjöng ut sin kärlek till livet. Molnen uppe på den blåa himlen dansade igen och skuggorna turades om att anta varandras skepnader.

Åskådarna, som avvaktande fortfarande höll sig en bit ifrån, följde alla han, som ljuset strömmade ut ifrån, med blicken när han nu längde ut stegen något. Deras huvuden fördes synkat från höger till vänster, som om de vore vittnen till en tennismatch där bollen färdades lika snabbt som en magiker går nedför en gata. De följde hans hand när han stannade till ett ögonblick för att plocka en fluffig maskros och sedan blåsa hårt på den tills han bara höll i en stjälk men badade i ett moln av vita bomullstussar. De följde också hans meningslösa försök att rätta till sin mustasch, eftersom den redan vilade perfekt kammad på hans överläpp.

När han var några meter ifrån gatans slut följde de också hans hand när den varsamt fiskade upp ett guldigt fickur ur en osynlig ficka, hans blick när den för ett ögonblick studerade de märkliga visarna och de studerade ett gruskorn, när det flyttade sig en centimeter åt sidan av en fot som inte längre stod på Rue Caulaincourt.

All musik, alla färger och allt solsken försvann som genom ett trollslag. Regnet vräkte än en gång ner och vinden fick alla rostiga skyltar som hängde utanför de små butikerna att svaja kraftigt. En rultig kvinna som hade stått stilla i en väldigt lång tid, eller ingen tid alls, skakade lätt på huvudet som om försökte bli av med en irriterande fluga. En skroplig gubbe lade förvirrat sin panna i 6 veck och fällde sedan upp sitt nyinköpta paraply. En man hoppade upp från en vad som sekunder tidigare hade vart en torr rabattkant med en stor våt fläck på sina byxors bakfickor. En raggig hund lufsade med svansen emellan benen in under en stor sopkontainer. Vinden drog och slet i allt den kunde komma åt; även i en insekt som snabbt närmade sig marken.

Ni släcker väl också ljuset ikväll?

Un conte heureux.

Il était une fois un dragon qu'il habitait au dessus de un petit hameau, sur au sommet d'une grande montagne. Depuis que sa mère s'est envolée, il a été solitaire. En effet, il etait dans un etat pitoyable.

Un jour il pensait "Ca suffit maintenant! Aujord'hui, je vais trouver un ami!"
Il volait sourir à la forêt en bas de la montagne tout de suite. D'abord il ne trouvait personne mais finalement il voyait un coléoptère vert.
"Voulez-vous devenez ma ami?", le dragon demandait.
"Mais oui, bien sûr!", le coléoptère répondait.

Alors, ils vivainet heureux pour toujours.

Kvart över 6 imorse promenerade jag hem igenom ett fågelkvittrande segersjö och uttran. Även fast det var nollgradig vind och jag var tvungen att undvika stora ispölar mest hela tiden så fick jag sommarkänslor. Konstigt va?

3 säkra tecken på att våren är på väg, bara lite försenad och lite blyg.

1. Överallt, var jag än ser mig omkring, så kikar små torra, vintertrötta fläckar av asfalt fram genom de obarmhärtigt ihärdiga snödrivorna.
2. Jag har använt vårjacka i en hel vecka och nästan inte hackat tänder en endaste gång.
3. Jag är gladare än vad jag har varit de senaste fyra månaderna.

Idag firar vi att busstrafiken i hela stockholm är inställd och att jag därför slipper fara till skolan och göra engelska-, franska- och matteprov. Idag firar vi att vädret ibland kan vara till trötta stunderters fördel och att de istället för att tre gånger en fredagseftermiddag dunka deras arma huvuden i en hård stenvägg istället får stanna hemma och börja helgen redan klockan 10.
LÄNGE LEVE SNÖKAOSET!

Varför är det så att jag inte har fått en endaste inbjudan till någon visning nu i veckan!??!? Jag vill ju också gå på ida sjöstedt, whyred, the lokal firm, cheap monday, hope, ann-sofie back, carin wester, rodebjer och dagmar. Fy tusan vad orättvist liksom.