whererainbowsends

Om jag tar av mig mina glasögon så är det fullmåne ikväll igen.

Ibland tänker jag att jag ska bli den första att kunna fånga både värmen från seneftermiddagssolen på svarta jeansben, doften av damm och aprilvind, och rörelsen som en skugga skapar på den finaste pojknacken av de finaste pojklockarna, på bild dagar då man har allt sånt inom en armlängs avstånd. Då skulle man kunna ta upp det fotografiet och kika på det, på de dagar man själv och vädret känner sig som mest gråa, och låtsas lite att det redan är vårnästansommarfrihetsdagarsovmornarhängiparkerölsamtalpåparkbänkarkittelimagensolihåret.

Skrivkramp måste vara den jobbigasten sjukdomen man kan ha. Ingen bj-glass tilldelas av en sympatisk förälder, ingen choklad inhandlas som kompensation för glassens frånvaro, man tvingas skärpa sig när man snällt frågar efter sjukanmälan i skolan och kroppen vägrar att reagera på någon av alla de alvedon man förhoppningsfullt proppar i sig.

Egentligen finns det ingenting att göra än att ligga stilla under en filt, med en varmekudde på magen och en termometer i mungipan och bara vänta på att allt ska gå över.
Vilket det sällan tycks göra.
Vilket det aldrig tycks göra.
(Fml liksom)