Parfois, nous avons tous des mauvais jours.

Idag har jag kommit på att det är min lyckodag, eftersom jag vägrar ta de fina saker som hänt mig idag som en ren tillfällighet. Nej, jag måste ha gjort något alldeles fantastiskt underbart för att min karma skulle ha kunnat gett mig en sån här flott dag i utbyte.

Jag har idag på min lyckodag sett en fin människa som jag inte har sett på nästan ett helt år, hittat min nya älsklingsbok i den bästa bokhandeln någonsin och när jag i min lånade skinnjacka gick hem från bussen fick jag dessutom ett sms som tillkännagav att det växte krokusar i Lindas blomrabatt.

Jag tycker om lyckodagar nästan lika mycket som jag tycker om Louis Garrels käkben. Eller, nej, förresten, jag tar tillbaks det.

We'll reach the horizon some day.

Under min lysande frånvaro i detta (ärligt talat) ganska färglösa underland har jag vart med om en hel del äventyr, en del förskräckligt flotta.

Jag har till exempel upptäckt varför man egentligen innehar ett facebook-konto. Häromdagen upptäckte jag nämligen att man istället för att ställa om hela sidan till något tråkigt språk som spanska, rumänska eller (gud förbjude) svenska, kunde få hela alltet översatt till engelsk pirattugg. Allt blev ögonblickligen en aning vackrare i mina ögon genom ord som "blabber t' yer mates" (share) "set sail with this crew?" (join this group?) och "abandon ship" (logga ut).

Jag har också vart med om earth hour (ni släckte väl? Fy skäms på er annars) och dess otroligt härliga  koncept; släck ljuset under en timme för klimatet och umgås med människor som man tycker om genom tända stearinljus, sällskapspel och hinkvis med skratt. En sak som jag dock avråder er till kära vänner är att tända en marshall of any kind innomhus. Jag vet att dom doftar gudomligt och jag vet att dom ger ett helt otroligt ljusrikt sken över en mörk spelplan, men när man av röken får ont i halsen, huvudet och näsan, och när man av detta tvingas stanna hemma i sängen flera dagar med termometern stickande rakt ut ur munnen och värmekudden hängandes över pannan, så är det just not worth it.

Jag upplevde också ljuset från solen idag ändå fram till klockan fem i sju och efter det yttligare en fyrtio minuter av ljusblå himmel. Bara det liksom. Go sommar(tid)!

Sedan ville jag bara säga att jag nu har läst ut den mest underbara, galet fina, helt geniala, allra bästa boken som jag någonsin har haft nöjet att läsa ut. Jag vet att jag har sagt det förr, men den här gången menar jag det verkligen; jag har en ny älsklingsbok. Det är jätteviktigt att ni läser den ni också.

Vi avrundar kvällen med ett uttalande som inte längre är en innerlig önskan utan nu en genuin verklighet; VÅREN ÄR HÄR!


If we leave tonight we leave it all behind.

Jag ligger för tillfället begravd under enorma berg av stress, måsten, prestationsångest och sömnbrist. Jag hojtar till när jag har lyckats kämpa mig upp till toppen av allt istället. Så länge kan ni få lyssna till en av stundens favoritsånger och trösta er med det faktum att jag idag vaknade av en röd hårslinga i ansiktet och med solljuset stickande i ögonen.

L'asphalte est sec et j'ai du sable entre les orteils.

Idag har jag sparkat torr asfalt och sett årets första grässtrån kika upp ur marken.

He tried to work it out but that was hard coz she's an astronaut.

Om att vara liten men ändå hitta de allra finaste hörnen av London.

Om att skriva alldeles för fina låtar.

Roxy is the one who give it to me, thats the way it goes when you wanna be free.

Att gå upp klockan fem på morgonen (och sedan snooza i fyrtio minuter (hallå, jag är bara mänsklig)) för att spendera en heldag i ett soligt borlänge åkandes upp och ner på ett snöigt berg är ett ganska bra recept på en fin dag. Särskilt om det varvas med hysteriska skrattanfall, nya skidglasögon, vilostund mitt på blåa backens mest soliga kulle och nostalgikickar på långdistansbussar.

Och jag ser karlavagnen från mitt fönster.

Le soleil brillait droit dans notre visage.

Idag när jag vaknade var himlen så blå att jag nästan fick ont i ögonen och solljuset filade så fint emellan träden som den bara gör vissa dagar. När jag sedan steg ut igenom dörren för att spendera förmiddagen ute i det fria träffade solstrålarna mig i ansiktet med en värme som skulle ha fått världens varmaste element att likna en nedfryst iglovägg.
Under mina timmar i solen tror jag till och med att mina redan befintliga fräknar fick sällskap av en fåtal till och det är minsann inte varje dag som man får chansen att bli lite prickigare på näsan.

I got the stage fright. He was nice.

Precis som alla andra månader tycktes februari ha haft förfärligt bråttom iväg någonstans. Vi hann knappt hälsa förrens min hand var tom och den enda kroppdel av honom som jag skymtande var hans snabbt försvinnande rygg. Inte för att jag kommer sakna honom, och inte för att jag inte uppskattar mars's besök lika mycket (för det gör jag, om inte mer), men jag tyckte faktiskt att febbis verkade kortare än han någonsin vart förut och han har ändå alltid förut vart mycket längre än mig.

(Ba dam bam biiiiiiish)

Ps. Alice i underlandet var underbar.

One, two three, four, take the elevator.

Känslan av att ha sportlov, en hel vecka att göra precis vad man vill på, kan mycket väl vara den bästa känslan som finns.

Vi firar såklart.


RSS 2.0