Your cat is kinda cute.
Nido Qubein sa en gång; "Först när dina minnen är viktigare för dig än dina mål för framtiden - först då är du gammal".
Jag håller med honom till fullo och skäms lite för att erkänna att jag ikväll har kännt mig mycket äldre än vad jag någonsin har känt mig tidigare.
Jag börjar på allvar undra om allting inte var lite bättre förr.
La pluie tombait et que vous me tenait la main.
And i'm almost there, yeah i'm almost there.
... köpt tre nya doftljus till min fönsterbräda. Nu har jag ständigt underbar vanilj i näsan.
... sett Prinsessan och Grodan. Den är fantastisk. F a n t a s t i s k. Sagan, karaktärerna, musiken (åh musiken), vyerna, allt. Jag får fortfarande rysningar.
... upplevt snöstorm som jag aldrig sett maken till tidigare (till följd blev den kaosartade kommunaltrafiken. När ska svenska regeringen inse att det är ett nordiskt land vi bor i, där det faktiskt ska komma snö och kyla på vintern, och att vi kanske, kanske, borde hitta någon lösning till inställda bussar, timlånga förseningar på tåg, livsfara för biltrafikanter och förfrysta näsor (jag har sagt det förut och jag tänker säga det igen; NÄSVÄRMARE)?).
The ticking, the tapping of cold memory.
Min no-lärare är fin. Hon har lärt mig allt om synapser och att vi genom posetiva tankar kan göra så att vi slipper huvudvärk, magont och illamående. Om man tänker ändlösa negativa tankar (som att "åh, nej, jag vill inte gå tilll skolan, nej, nej, jag vill verkligen inte gå till skolan, det är nog bäst jag stannar hemma, för ja, jag har nog lite ont i huvudet") så kan nämligen hjärnan lura kroppen att man känner saker som man inte gör ("ja, gud ja, jag känner defenitivt att det dunkar, ja, herregud, vad jag har ont i huvudet"). Ändrar vi banor istället, och börjar tänka glada, lyckliga tankar ("äh, det är bara mina negativa synapser som spökar, jag ska ta mig samman, tänk, det kanske blir roligt i skolan idag, jag kan passa på att lära mig mer härlig biologi till exempel, och så kan jag spendera varenda rast med att skratta det högsta jag kan") så kan vi alla bli friska som nötkärnor inom en... tja... månad.
Tänk bara. Om alla skulle tänka posetivt jämt och ständigt så skulle ingen i hela världen vara sjuk. Meducinföretagen skulle kunna läggas ner, alla pengar som går till sjukvården skulle kunna läggas på att vårda om vår jord och områderna där sophögarna skulle försvinna ifrån skulle kunna användas till en blomäng där vilda kor skulle kunna beta dagarna i ända.
Vi börjar på en gång tycker jag.
We're pushin and pullin, we hold ourselves down.
I'd sing hallelulja.
Lyssna lyssna lyssna.
Titta titta titta.
Läs läs läs.
Jag firar med att ha fått tillbaka internet på min dator med att titta igenom alla mina favoritbloggar. Jag tror banne mig inte att det finns något härligare än en stor drös med inspiration, särskilt när det egentligen inte är en stor drös utan mer ett gigantiskt berg som får mount eversest's topp att likna ett blänkande nålhuvud.
Jag har bara en fråga, ett orosmoment, som mina glada tankar inte kan kliva runt riktigt; varför slutar det aldrig snöa? Det kommer ju att dröja ända tills augusti innan drivorna (nej, förlåt, det var ju de som fick everest's topp att verka lika liten som ett nålhuvud) utanför mitt fönster smälter bort.
I gonna head east.
Vad gjorde par idag? De höll händer extra offentligt, gav varandra fluffiga, skära, parfymerade presenter och enorma blombuketter eller rimmade underbara verser om evig kärlek. De log, skrattade, utövade mer ickeverbala handlingar och var sådär äckligt gulliga mot varandra som man egentligen bara kan vara på en helgdag som denna.
Vad gjorde singlar idag? De vaknade med en ledsen mun, med ett sockersug som reulterade i oräkenliga chokladbitar och ett förjävligt hår. De fortsatte dagen deprimerade över deras ensamma existens, oresonliga i deras ändlösa klagomål och för bittra för att kunna yttra en endaste vettig mening.
Jag har dock lärt mig ex antal knep genom åren, åtgärder som gör att man slipper bitterheten, chokladasken och de slitna hårtopparna.
Att gå runt på gatorna, skratta de kyssande paret rakt upp i ansikten, mobba de som går med skära blommor i handen och slå sönder alla tvåmannabord på alla caféer i hela stockholm har i och för sig visats vara otroligt tillfredställande, men väldigt samveteskrävande.
Ignorans tror jag dock diamanthårt på.
Jag har spenderat min helt vanliga söndag med en kaloririk familjefika, otroligt fina sms, en underbar Zandra och hjärtskärande filmer.
Och jag har varken känt av depression, klagat för mycket eller varit ovanligt bitter.
You didn't stop to make me feel better by leaving a card or a letter.
Oh yes, wait a minute Mr postman
Wait Mr postman
Mr postman look and see
If there's a letter in your bag for me
I've been waiting a long long time
Since I heard from that gal of mine
There must be some mail someday
From my girlfriend so far away
Please Mr postman look and see
If there's a letter, a letter for me
I've been standing here waiting Mr Postman
So patiently for just a card or just a letter
Saying she's returning home to me
Please Mr Postman
Tänk om man skulle gå ut i morgonrocken och med hårnätet på sned nerför trapporna till entren imorgonbitti och kika i brevlådan. Tänk om det faktiskt skulle ligga ett brev adresseat till mig skrivet av en fräknig britt där då. Tänk om det i det brevet skulle stå skrivet om varma sommarnätter, om bara axlar, en melodi han hade visslat medans han gick på franska eller engelska gator, om hallonsoda eller hur kalla hans händer kändes utan mina i dom.
Mr postman look and see
If there's a letter in your bag for me
Brevlådis, vi synns halv sju imorgon.
The girl from back then.
Nya (gamla) vårskor som är så fina som nya (gamla) vårskor möjligen kan bli. Vi älskar dom såklart.
Kingsis - .
Egentligen ganska små genomtänkta gester som leder till ganska stora överlyckliga leenden.
Drömmar som gestaltas ljuvligt av Lissy Elle.
Something you may need when you feel sad and grey.
När jag gick ut igenom husporten stack nämligen varma solstrålar mig mycket välkommet i ögonen så att jag ett ögonblick var tvungen att stanna upp och se mig för så att jag inte skulle tumla rakt ner i en stor snöhög. Några minuter senare när jag stod och väntade på den som vanligt försenade bussen till stationen hackade inte mina tänder en endaste gång. För första gången på tre månader.
Jag måste ha sett ut som en fåne där jag stod, inte mot vägen så jag skulle kunna upptäcka om bussen skulle komma rullande runt hörnet på den kala skogen, utan vänd mot den starkaste ljuskällan mina ögon skådat på länge. Musik strömmade åter ut i mina öron, sedan jag skaffat mig en ny mobil (av 100% återvunna material!), efter att jag med min gamla skruttelefon fått klara mig med ytterst låg volym och inte alls många melodier att välja bland, och jag nynnade tyst med i fakirs good song trots frågadde blickar från andra vintertrötta ögon tillhörande antagligen ganska vintertrötta människor.
Ja, hålet har sannerligen börjat minska med hjälp av solens fina strålar, men det kommer att dröja ett tag innan det är helt igentäppt. Jag tänker vänta tills dess. Om än otåligt.
Where's january hiding?
Och sen skulle jag vilja passa på att få gratulera Prinsessan Lilja som idag blir exakt 16 år äldre än var hon var när hon föddes.
One, two, three, ready? Ok, go.
I brist på vettiga ord att skriva ner för vettiga ögon att läsa så ger jag stafettpinnen till band of horses av två orsaker främst.
1. Jag är för trött för att orka springa ett helt varv runt igen och är rädd för att jag kommer göra någon besviken när jag stupar fem meter innan mållinjen.
2. Jag är otvekbart säker på att snubbarna ovan kommer att springa så himla mycket energiskare och snabbare än jag.
På detta sätt kommer vi snabbare i mål och så har jag också tid att vila upp mig. Fair?
