Tiden går så fort hela tiden. Förutom i natt då den liksom stannade till förtimme.
Bara grejen att jag har höstlov nu. Det finns så mycket att komma ikapp med liksom. Jag tänker därför, för att kunna vara så effektiv som möjligt under följande vecka, sova ut på timmen jag fick gratis idag. Lyssna på den här låten (från finaste filmen) minst 500 gånger per minut. Få panik över att det är november imorgon. Klä ut mig till ett läskigt spöke. Snurra lite på min jordglob. Lära mig hur man rullar fingrarna på ett sådär riktigt nonchalant och flott vis som säger jagrullarfingrarnautanattjagtänkteattnuskajagrullafingrarna. Jamen ni vet, sådana där livsviktiga saker som man annars inte skulle ha tid att ta itu med.
So lead my feet away coz all they'll do is stay.
Konstigast idag; Vårkänslor. När det är mild luft omkring en och man går runt på töade gator i slutet av oktober så är någonting fel. Kroppen kan därför inte rå för att det spritter till i magen och att man känner för att jaga fågelkvitter, plocka vitsippor och titta länge länge på porlande bäckar. Jag fick strängt påminna mina kroppdelar att vi fortfarande har 6 månader kvar tillsammans av kyla innan vi åter får uppleva något sådant.
Jobbigast idag; Att sitta igenom hela Försoning, gråtandes och snorandes för att allting i den hela tden måste vara så fint och så hemskt och så 40-taligt.
Fast allra mest jättejobbigast idag; Att få reda på att Fanny åker till London den 27 november och att hon inte kommer ta med en tillräckligt stor resväska för att den ska kunna rymma mig. Åh.
Ding dong merrily on high.
I detta inlägg brukade jag ordet 'och' 11 gånger.
För att publisera mina välönskningar och på så sett visa precis hur mycket jag bryr mig så tänker jag tillägna ett par rader åt mina underbara roommates mamma och Sofie. De har nämligen båda två under de senaste 24 timmarna vaknat till sin 41:a respektive 20:e födelsedagsmorgon. Jag vet faktiskt inte när de blev så stora, vad som hände på vägen och hur man kunde leva i frid och fröjd och i nästa ögonblick stå och sjunga för full hals halv sju på morgonen, med famnen full av frukostbrickor och presenter. Slut på tillägningen.
Nu sitter jag följdaktigen och kalasar. Både äppelpaj och kakor i mängder roar för tillfället min mage och släktgosingar mitt sinne.
Och det var väl ungefär det jag ville förmedla denna ruskiga höstafton. Ett litet födelsedagsgrattis. Grattis finaste mamma och Sofie, grattis!
Plan Sverige.
Joanna drove slowly into the city.
Jag har en kolossalt fenomenal nyhet att berätta. Det är nämligen så att jag nuförtiden har gråvitlurviga tassar trippande omkring mina fötter. Ni hörde rätt; vi har gått och skaffat oss en lurvboll till. Denne är dock så liten att man skulle kunna jämföra henne med en knappnål och så lätt att man kan lyfta upp henne och tro att man glömt henne kvar på marken. Hon kommer säkert att växa upp och bli jättestor och stark precis som sin nyblivna storebror men just nu så verkar det högt o-troligt.
Välkommen till Verandastigen fina fina Signe!
I'll miss your lips and everything attached to them.
Kära dagboken.
Idag började jag och Zandra sjunga julsånger på allvar. Tror du att det är för tidigt?
I once had a girl, or should I say she once had me.
Såklart så satte min nuförtiden alldeles obscena England-längtan igång och jag fick anstränga mig för att kliva av på perrongen när den trevliga damen i högtalarna ropade ut Nästa: Slussen, byte till bussar mot Nacka och Värmdö, samt till Saltsjöbanan. Istället för att gå rakt ut i en depritionsattack som jag nog inte skulle komma ur på ett bra tag så tänkte jag att jag kanske kunde göra något åt de känslorna som jag nu var tvungen att ta itu med. Jag bestämde mig därför nästan på en gång för att om jag inte kunde komma till London så skulle jag banne mig se till att London kom till mig.
En sak som jag har saknat mest med den brittiska huvudstaden är människorna som alltid tycktes bära ett leende och som aldrig tvekade över att fråga närmaste sittkompis på tunnelbanan om de undrade denne något.
Jag har också länge gråtit över den osynliga svenska kollektivtrafiksregeln, där människor som tilltalar andra de inte känner antingen är berusade, socialt outvecklade eller turister.
Jag erkänner dock att jag inte är mycket bättre själv. Jag kan inte minnas någon gång som jag någonsin har startat upp ett samtal med en främmande person mitt emot mig eller ens gjort ett försök. Isället har jag bestämt riktat mina ögon mot de grådaskiga fönstrerna eller mot en förfärligt intressanta bokstäver i någon förfärligt intressant roman.
Idag bestämde jag mig, som i protest mot min längtan och dumma regler, för att jag var i London och för att jag var världens trevligaste människa. Idag drog jag blicken från glasrutor och pappersark och log upp mot andras ögon istället.
Jag fick 17 leenden tillbaka.
Eller förresten.
I'm hard to forget but impossible to remember.
Idag är det den 10/10-10. Det är faktiskt en sådan sak som bland livets ibland lite för vardagliga form kan klassas som något otroligt coolt.
Jag ska inte vara så bloggig att jag i långa meningar beskriver hur jag valde att spendera denna historiska dag, utan nöja mig med att berätta att jag idag träningstävlade på niktita (finaste nikita!) och öppnade en mandarin med följden att det luktade jul i hela min lägenhet.
Grattisgrattisgrattis på din körkortsdag Sofie! <3
Vi har alltså körkortsfirat hela kvällen med daimtårta och idolsofftittande. Så det här blir vilt må jag säga. Bli inte förvånade om ni finner mig om en timme utslagen i soffan under tre filtar och glasögonen på sned. Fredagsglamour när den är som bäst.
Heja Linnea och Olle förresten!
The sad story with the non-happening end.
Dessutom förtjänar inte ohyran mer plats i min värld än en länk.
