whererainbowsends

En sexton-och-ett-halvt-åring med brustet hjärta söker hand att hålla i. Jag är bra på finns i sjön, på att sova bort veckans enda soltimme och mitt favoritbeatlesalbum är help!. Extremt högt och otroligt nära får jag ont i hjärtat av. Du ska helst ha skarpa käkben och ett födelsemärke som föreställer en enhörning eller karlavagnen, men det är inget måste. Vi kan äta glass mitt i vintern, sitta på en bänk på centralstationen framför avgångstidstavlan eller bara hångla offentligt så att alla ser hur lyckliga just vi är. Jag gillar inte skräckfilm men annars är jag öppen för de flesta hängsysslorna.
Mitt nummer står i telefonkatalogen.

Idag, mina vänner, var det jag som sprang runt och var viktig på rytmus's öppna hus. Jag hejade på fina människor i korridorerna, jag applåderade extra högt till all underbar musik som gick att lyssna på i aulan, jag förklarade rytmusandan för pyttesmå 95or och jag tänkte att det är en hel evighet sen jag gick runt i samma korridorer och tänkte "det är bäst att jag tittar noga för ett sådant här fint ställe kommer jag aldrig att få sätta fötterna på".

Idag låtsades jag att det var vår. Jag satte på mig mina mest trasiga converse, undvek graciöst de svinhala snöbergen och de största vattenpölarna, lyssnade förtjust på de droppande ljuden från vartenda hustak jag passerade, visslade lite försiktigt och tänkte att nu är det bara ungefär bara 140 dagar kvar till sommarlovet.
Sen gick jag in på smhis hemsida och var nära att slå sönder min datorskärm för att den visade att det ska bli 10 minusgrader och snö i slutet av veckan.

Vart tog jullovet vägen? Vart tog den här kvällen vägen? Vart tar egentligen tiden vägen?