Something you may need when you feel sad and grey.
Idag har vart en speciell dag. Hålet som alltid finns i bröstkorgen, som tålmodigt väntar på att bli igenfyllt med fågelkvitter, en varm hand eller nya gator att strosa på, har idag iallafall miskat lite. Fått en liten guldkant som minskar tomrummet något.
När jag gick ut igenom husporten stack nämligen varma solstrålar mig mycket välkommet i ögonen så att jag ett ögonblick var tvungen att stanna upp och se mig för så att jag inte skulle tumla rakt ner i en stor snöhög. Några minuter senare när jag stod och väntade på den som vanligt försenade bussen till stationen hackade inte mina tänder en endaste gång. För första gången på tre månader.
Jag måste ha sett ut som en fåne där jag stod, inte mot vägen så jag skulle kunna upptäcka om bussen skulle komma rullande runt hörnet på den kala skogen, utan vänd mot den starkaste ljuskällan mina ögon skådat på länge. Musik strömmade åter ut i mina öron, sedan jag skaffat mig en ny mobil (av 100% återvunna material!), efter att jag med min gamla skruttelefon fått klara mig med ytterst låg volym och inte alls många melodier att välja bland, och jag nynnade tyst med i fakirs good song trots frågadde blickar från andra vintertrötta ögon tillhörande antagligen ganska vintertrötta människor.
Ja, hålet har sannerligen börjat minska med hjälp av solens fina strålar, men det kommer att dröja ett tag innan det är helt igentäppt. Jag tänker vänta tills dess. Om än otåligt.
När jag gick ut igenom husporten stack nämligen varma solstrålar mig mycket välkommet i ögonen så att jag ett ögonblick var tvungen att stanna upp och se mig för så att jag inte skulle tumla rakt ner i en stor snöhög. Några minuter senare när jag stod och väntade på den som vanligt försenade bussen till stationen hackade inte mina tänder en endaste gång. För första gången på tre månader.
Jag måste ha sett ut som en fåne där jag stod, inte mot vägen så jag skulle kunna upptäcka om bussen skulle komma rullande runt hörnet på den kala skogen, utan vänd mot den starkaste ljuskällan mina ögon skådat på länge. Musik strömmade åter ut i mina öron, sedan jag skaffat mig en ny mobil (av 100% återvunna material!), efter att jag med min gamla skruttelefon fått klara mig med ytterst låg volym och inte alls många melodier att välja bland, och jag nynnade tyst med i fakirs good song trots frågadde blickar från andra vintertrötta ögon tillhörande antagligen ganska vintertrötta människor.
Ja, hålet har sannerligen börjat minska med hjälp av solens fina strålar, men det kommer att dröja ett tag innan det är helt igentäppt. Jag tänker vänta tills dess. Om än otåligt.
Kommentarer
Trackback
