whererainbowsends

Imorse såg jag och Zandra britter på tunnelbanan på väg till skolan. Mitt på ljusa dan??? tänker väl ni då såklart, men jag lovar att det är alldeles sant.
Såklart så satte min nuförtiden alldeles obscena England-längtan igång och jag fick anstränga mig för att kliva av på perrongen när den trevliga damen i högtalarna ropade ut Nästa: Slussen, byte till bussar mot Nacka och Värmdö, samt till Saltsjöbanan. Istället för att gå rakt ut i en depritionsattack som jag nog inte skulle komma ur på ett bra tag så tänkte jag att jag kanske kunde göra något åt de känslorna som jag nu var tvungen att ta itu med. Jag bestämde mig därför nästan på en gång för att om jag inte kunde komma till London så skulle jag banne mig se till att London kom till mig.

En sak som jag har saknat mest med den brittiska huvudstaden är människorna som alltid tycktes bära ett leende och som aldrig tvekade över att fråga närmaste sittkompis på tunnelbanan om de undrade denne något.

Jag har också länge gråtit över den osynliga svenska kollektivtrafiksregeln, där människor som tilltalar andra de inte känner antingen är berusade, socialt outvecklade eller turister.
Jag erkänner dock att jag inte är mycket bättre själv. Jag kan inte minnas någon gång som jag någonsin har startat upp ett samtal med en främmande person mitt emot mig eller ens gjort ett försök. Isället har jag bestämt riktat mina ögon mot de grådaskiga fönstrerna eller mot en förfärligt intressanta bokstäver i någon förfärligt intressant roman.

Idag bestämde jag mig, som i protest mot min längtan och dumma regler, för att jag var i London och för att jag var världens trevligaste människa. Idag drog jag blicken från glasrutor och pappersark och log upp mot andras ögon istället.

Jag fick 17 leenden tillbaka.