whererainbowsends

Nej men hörni, det här duger ju inte. Inte alls. Nu är det kanske så att ingen levande människa skulle bry sig om att höra vilken ursäkt jag nu skulle kunna slänga ut för att försvara mitt oförlåtliga försvinnande ifrån denna underbara värld av... en vit bakgrund och förvirrade ihopsatta meningar av en nu för tiden för upptagen 16-åring. Därför tänker jag helt enkelt inte ge er någon, och helt enkelt nöja mig med att säga att jag nu är tillbaka. Iallafall för tillfället.

Åh jag vet inte vad man ska kalla vändpunkten i livet då man slutar vänta på att ens liv ska börja och istället spenderar den nyfunna tiden till andra nyttiga saker. Som att leva det till exempel. De senaste veckorna har jag levt. Och det har vart uppfriskande. Annorlunda. Tidskrävande. Svårt. Otroligt befriande.

För att kunna hålla dig uppdaterad assssss, så kan jag bara för din skull tillägga att toy story 3 var en av de bästa filmerna jag någonsin skådat. Halva filmen skrattade jag så att jag kiknade, en fjärdedel satt jag med hjärtat i halsgropen och ögonen djupt begravna i zandras axel och den resterande fjärdedelen med tårarna sprutande, inte helt olikt de absurt störtgråtande tecknade seriefigurerna man ibland skådar som på något sätt har fått sina tårkanaler att agera mindre vattenfontäner.
Så stört bra. Så jävla värt. Valfritt tonårsuttryck som representerar awesomeness.

Nu rinner tiden återigen mellan mina fingrar. Varför känns det som om dens konsistens helt plötsligt har förvandlats från trög lera till nyckfullt vatten?

Fairfarren friends.