whererainbowsends

Dagarna bara flyger förbi. Ni får inte tro att jag är en sådan där flicka som påstår att hennes liv är så fullspäckat att hon inte kan ta sig de ynka tio minutrarna som behövs för att göra sin digitala dagbok lite fylligare, men i själva verket bara har suttit och rullat tummarna i två veckor. Nej, jag är helt seriös och lite sorgsen när jag säger att jag inte har så mycket tid att bara strosa omkring i min lägenhet, studera sekundvisaren på min klocka, med rynkad panna försöka avgöra hur hungrig jag är eller vattna en blomma längre.... De senaste veckorna har jag sprungit omkring hemma, i panik försökt att bryta mig in till visarna på klockan för att hålla dom stilla ett tag, bara slängt i mig mat (och slagit i pannan i kylskåpsdörrshandtaget samtidigt) och tvingats se mina blommor bli alldeles torra innan jag fann tid till att vattna dom.

I Paris var det som förutspått; awesome. Med fina människor, musik och en hel del fransmän faktiskt så toppar den "best of"-listan under kategorin resor. Sen att man kan sympatisera med Quasimodo och Esmeralda eftersom man nu för tiden har sjungt inne i Notre Dame är bara överdrivet coolt och fantastiskt.

På tävlingen, andra omgången i dressyrponnyallsvenskan, storslamade jag ordentligt med min första runda på över 70% någonsin och en vinst induviduellt i klassen. Dessutom tog vårat fina lag hem hela baletten och det slutade med att vi tillsammans blev 8 kg choklad rikare.

Förra tisdagen tog jag av min räls efter nästan ett och ett halvt år trogen tjänst. Min mun har aldrig kännts plattare och även fast jag nu för tiden måste stå ut med en liten plastskena (snart bara om nätterna) så känner jag mig otroligt hollywoodig varje gång jag tycker någonting är lite smålustigt.

I lördags såg jag på min första skräckfilm ever; saw. Och inga kommentarer izz neccesairy.

Jag har haft min allra sista riktiga konsert med botkyrka musikklasser och även fast jag smalt bort av den härliga junivärmen och även fast vi failade i slutet av vårt ABBA-medley så var det en jäkligt bra avslutning som avrundades med en skvätt tårar där, massa osmickrande fotografier som nu ligger ute för det nakna ögat på facebook här, rosor, kramar och tacktal.

Idag har jag svärdfäktats och blivit dödat ett antal gånger om man ska vara petnoga, ätit risifrutti i solsken, ätit glass i solsken, skjutit upp raketer, blivit brutalt och ytterst överdrivet mycket myggbiten och fått höra att jag är den mest romantiska person som Zandra känner.

Dagarna bara flyger förbi som om de skulle ha blivit för mycket bränslade och dessutom high-tec-igt blivit utrustade med evighetsmotorer. Idag är det bara en vecka och två dagar tills jag går ut nian och allt jag vill är att få stanna kvar i den här sista tiden lite längre än de åtta dagarna som någon vänlig själ har varit generös nog att ge mig.

Nej fy tusan nu måste jag sussa / Varsågod Linda <3