Because I no longer know where home is.
Just nu är jag sömnlös. Och sällskapslös. Och mat-i-magen-lös. Och klasslös.
Avslutningsdagen kom iallafall. Dagen då jag längre inte gick i världens bästa klass med världens bästa människor. Dagen då jag, zandra och fanny sjöng våra sista låtar som klasskamrater, då vi tog vårat sista klasskort någonsin, då vi blev lite blankögda till lärarers tal, då vi aldrig kunde sluta kramas, då vi skildes åt med känslan att vi aldrig skulle träffas igen, då vi några timmar senare träffades allihopa igen och satt vid en brasa fram till tidiga morgontimman, då vi inte längre kunde tänka att vi allesammans skulle ses igen innanför klassrummets bekanta vita väggar på måndag morgon.
Den kom även fast jag skällde på den, försökte skrämma bort den och till och med hotade den med att jag aldrig skulle förlåta den om den trotsade mig och dök upp iallafall. Nu har jag ingen klass. Och ingen skola. Inget klassrum. Inga lärare. Bara minnen av underbara människor, byggnader som jag spenderat en stor del av de senaste 6 åren av mitt liv i, rum som jag har gjort några av mitt livs performence i och människor som har lärt mig mer än vad en bok någonsin skulle ha kunnat åstadkomma.
Själva känslan att jag har gått ut grundskolan efter 9 år av sömnlösa nätter och nervässade blyertspennor är lika svårt att greppa som känslan att jag kanske aldrig mer kommer att träffa människor som jag har tagit för givet i 6 års tid. Även fast jag har sommarlov och ska till peace and love och till berlin i sommar och fast jag vill fortsätta min resa som fortsätter nu så vill jag inte riktigt att sommaren ska börja riktigt än för det betyder då att våren och allt som jag känner till är slut.
Jag vill inte vara klasslös. Och skollös. Men jag antar att man ibland måste bita i den sura äpplet och bara försöka att minnas tiderna då saften från sötare frukter rann nerför ens kinder.
