Laternen, sonnenaufgänge und deutsch lippen.
Ibland finner man sig ute på så storslagna äventyr att man har svårt att slita blicken ifrån horisonten och istället rikta den mot vägkanten som man annars så flitigt studerar.
270 mil och 31 timmar spenderade jag sittandes på ett ömsom stekhett ömsom iskallt baksäte i pappas skoda octavia och under en vecka tittade jag ut ur bilfönsterna på malmö, puttgarden, berlin, hamburg, odense och göteborg och därimellan svenska skogar, danska slätter och tyska vindkraftsverk. Nog var det trevligt att se landskap svicha förbi på motorvägar och autobahns medans fin sommarmusik dundrande i öronen eller svarta bokstäver på vitt papper tolkades till underbara nya meningar av nicole krauss men det var ju självklart när man satte ut fötterna på tysk varm asfalt som det riktiga äventyret började.
Berlin är nog den näst finaste staden jag har besökt, tätt tätt efter london. Även fast det tyska vädret tycktes förväxla oss med tropikomänniskor, som snarare ligger vid turkosvattnade sandstander under palmbland dagarna i ända, istället för yllestrumpfigurer, som spenderar halva året med att frysa näsan av sig och därför får brända axlar och solsting så fort termometern närmar sig 20 plusgrader, och därför gav oss solsken med 50 grader (38 i den sällsynta skuggan) så kunde jag inte låta bli att börja tro på kärlek vid första ögonkastet.
Från de smutsiga förortslivsbutikerna till de underbara gråbetonghöghusen i öst-berlin till de lite mer bevarade romantiska byggnaderna runt spree till enorma tiergarten med pojkar under ekar med grässtrån i munnen till parkbänkarna på unter den linden till vårt underbara hotell med airconditioning på rosenstraße (a real life saver!) till gatumusikanterna mest överallt som spelade beatlescovers till de mysiga uteserveringarna vid hackescher markt till språket, det otroligt fina språket!, som hördes vart man än gick.
Hela staden som bara andas älskvärtsfaktor, historia och kultur fick mig direkt att dra på mungiporna och jag saknar redan gatorna hemskt mycket.
Att jag snart åter kommer slita ut skosulor på berlins asfalt är jag helt säker på och tills dess tänker jag drömma om laternen, sonnenaufgänge und deutsch lippen.
270 mil och 31 timmar spenderade jag sittandes på ett ömsom stekhett ömsom iskallt baksäte i pappas skoda octavia och under en vecka tittade jag ut ur bilfönsterna på malmö, puttgarden, berlin, hamburg, odense och göteborg och därimellan svenska skogar, danska slätter och tyska vindkraftsverk. Nog var det trevligt att se landskap svicha förbi på motorvägar och autobahns medans fin sommarmusik dundrande i öronen eller svarta bokstäver på vitt papper tolkades till underbara nya meningar av nicole krauss men det var ju självklart när man satte ut fötterna på tysk varm asfalt som det riktiga äventyret började.
Berlin är nog den näst finaste staden jag har besökt, tätt tätt efter london. Även fast det tyska vädret tycktes förväxla oss med tropikomänniskor, som snarare ligger vid turkosvattnade sandstander under palmbland dagarna i ända, istället för yllestrumpfigurer, som spenderar halva året med att frysa näsan av sig och därför får brända axlar och solsting så fort termometern närmar sig 20 plusgrader, och därför gav oss solsken med 50 grader (38 i den sällsynta skuggan) så kunde jag inte låta bli att börja tro på kärlek vid första ögonkastet.
Från de smutsiga förortslivsbutikerna till de underbara gråbetonghöghusen i öst-berlin till de lite mer bevarade romantiska byggnaderna runt spree till enorma tiergarten med pojkar under ekar med grässtrån i munnen till parkbänkarna på unter den linden till vårt underbara hotell med airconditioning på rosenstraße (a real life saver!) till gatumusikanterna mest överallt som spelade beatlescovers till de mysiga uteserveringarna vid hackescher markt till språket, det otroligt fina språket!, som hördes vart man än gick.
Hela staden som bara andas älskvärtsfaktor, historia och kultur fick mig direkt att dra på mungiporna och jag saknar redan gatorna hemskt mycket.
Att jag snart åter kommer slita ut skosulor på berlins asfalt är jag helt säker på och tills dess tänker jag drömma om laternen, sonnenaufgänge und deutsch lippen.
Kommentarer
Trackback
