Elope with me Miss Private and we’ll sail around the world.
Mitt bland alla museumbesök, cykelturer och sovmorgonar och allt parkhängande, kvällchillande och glassätande så blev det augusti. Mitt bland de ljusa kvällarna började det skymma vid nio, mitt bland tropikovärmen så blev det regnigt och åskigt och alldeles för svalt i luften. Jag tror att jag tappade bort mig någonstans efter peace and love, lät bara dagarna rulla på utan att stanna upp och tänka att this is it, det här är sommar, och nu finner jag mig själv i exakt samma obekväma position som jag levde i förra året. Förra året vid nästan precis den här tidpunkten så kommer jag så väl ihåg mina desperata försök att hålla kvar sommaren lite till, rusa igenom alla saker som man lovade sig själv att få gjorda under sommarmånaderna men som ännu inte hade blivit till verklighet.
Det är bara tio dagar kvar tills jag börjar ett nytt kapitel i den roman vi mycket väl skulle kunna kalla elins liv. Ett upprop på Rytmus's andra våning och så börjar höstterminen i en helt ny skola, med helt nya korridorer att vandra runt i, med helt nya människor att vandra runt i dom med, med helt nya lärare att bli tillsagda att inte vandra runt så mycket i dom av. Det som skrämmer mig är att jag inte vet var meningarna ska föra mig, vilka händelser som ska beskrivas och hur kapitlet kommer att sluta. Det skrämmer mig lite samtidigt som jag knappt kan bärga mig tills jag får börja läsa.
Thats's the thing though. Hur mycket man än längtar efter att få läsa vidare så kan man inte riktigt släppa det som redan har lästs, glömma de minnen som skapades av det föregående kapitlet. Hur sugen man än är på att komma vidare i boken så vill man fortfarande inte att det nuvarande kapitlet ska ta slut, för let's face it, det är ett jäkligt bra kapitel och det skulle dessutom kunna innehålla så många fler äventyr, nagelbitarläsning och vackra formuleringar.
Med kanske världens längsta metafor så vill jag försöka dela med mig av mina dubbelmoraliska tankar och låta er veta att jag har planer på att bygga den mest effektiva tidsmaskinen i historien så att jag kan stanna i sommaren 2010 lite längre och samtidigt få vända bland och låta mina ögon skåda meningar med kapitelrubriken hösten 2010.
Det är bara tio dagar kvar tills jag börjar ett nytt kapitel i den roman vi mycket väl skulle kunna kalla elins liv. Ett upprop på Rytmus's andra våning och så börjar höstterminen i en helt ny skola, med helt nya korridorer att vandra runt i, med helt nya människor att vandra runt i dom med, med helt nya lärare att bli tillsagda att inte vandra runt så mycket i dom av. Det som skrämmer mig är att jag inte vet var meningarna ska föra mig, vilka händelser som ska beskrivas och hur kapitlet kommer att sluta. Det skrämmer mig lite samtidigt som jag knappt kan bärga mig tills jag får börja läsa.
Thats's the thing though. Hur mycket man än längtar efter att få läsa vidare så kan man inte riktigt släppa det som redan har lästs, glömma de minnen som skapades av det föregående kapitlet. Hur sugen man än är på att komma vidare i boken så vill man fortfarande inte att det nuvarande kapitlet ska ta slut, för let's face it, det är ett jäkligt bra kapitel och det skulle dessutom kunna innehålla så många fler äventyr, nagelbitarläsning och vackra formuleringar.
Med kanske världens längsta metafor så vill jag försöka dela med mig av mina dubbelmoraliska tankar och låta er veta att jag har planer på att bygga den mest effektiva tidsmaskinen i historien så att jag kan stanna i sommaren 2010 lite längre och samtidigt få vända bland och låta mina ögon skåda meningar med kapitelrubriken hösten 2010.
Kommentarer
Trackback
