If you know my story word for word, had all of my history.
Elope with me Miss Private and we’ll sail around the world.
Det är bara tio dagar kvar tills jag börjar ett nytt kapitel i den roman vi mycket väl skulle kunna kalla elins liv. Ett upprop på Rytmus's andra våning och så börjar höstterminen i en helt ny skola, med helt nya korridorer att vandra runt i, med helt nya människor att vandra runt i dom med, med helt nya lärare att bli tillsagda att inte vandra runt så mycket i dom av. Det som skrämmer mig är att jag inte vet var meningarna ska föra mig, vilka händelser som ska beskrivas och hur kapitlet kommer att sluta. Det skrämmer mig lite samtidigt som jag knappt kan bärga mig tills jag får börja läsa.
Thats's the thing though. Hur mycket man än längtar efter att få läsa vidare så kan man inte riktigt släppa det som redan har lästs, glömma de minnen som skapades av det föregående kapitlet. Hur sugen man än är på att komma vidare i boken så vill man fortfarande inte att det nuvarande kapitlet ska ta slut, för let's face it, det är ett jäkligt bra kapitel och det skulle dessutom kunna innehålla så många fler äventyr, nagelbitarläsning och vackra formuleringar.
Med kanske världens längsta metafor så vill jag försöka dela med mig av mina dubbelmoraliska tankar och låta er veta att jag har planer på att bygga den mest effektiva tidsmaskinen i historien så att jag kan stanna i sommaren 2010 lite längre och samtidigt få vända bland och låta mina ögon skåda meningar med kapitelrubriken hösten 2010.
J'aime aussi l'amour et la violence.
The pin-striped men of morning are coming for to dance.
Om någon nu skulle få för sig att fråga mig om vad jag har haft för mig de senaste dagarna så skulle jag svara att jag har vart och släktträffats uppe i hälsingland. I järvsö närmare bestämt trängde vi ihop oss i en gammal skola, en sådandär som man får barnen i bullerbyn-känsla av så fort man kliver innanför den nednötta trätröskeln. Barn, alla under 130 centimeter, springandes runt (å vad jag skulle vilja ha kunnat skriva vristerna här) öronen, shåver, fotoalbum, ett elpiano och människor som alla har ens näsa eller ens överläpp eller ens knän, fantastiska loppisar, födelsedagar, vakna nätter med sysslingsskratt, hemmagjorda soffor och hembakt bröd varje morgon skulle man kunna vänja sig vid. Det ligger en speciell känsla över släkt tycker jag. En mysig en, som är ganska knepig att definiera.
I järvsö finns det förresten en bro vars hundrameterlånga räcke är klätt i en hundrameterlång stickad flerfärgad halsduk. Det tyckte jag var väldigt tjusigt.
On dirait que c’était un moment féerique.
Igår så tog jag och linda oss runt i stockholm med tåg, buss, spårvagn och tunnelbana och hamnade slutligen under en särskilt tilldragande jättestor ek i vasaparken med fluffis snusande runt våra anklar. Idag så ska jag träffa två speciellt fina människor som jag inte har träffat på år och dar, närmare bestämt inte sedan jag sprang runt på ett utslitet käpphästskaft och bar rosa barbie-glasögon.
Heja all sommar-spontanitet!
Blow a little stronger, wish a little harder.
Det finns så mycket fina saker som händer i mitt liv nu som jag vill dela med mig av, men som jag fruktar är helt oitressanta för utomstående att läsa. Som att inception nog kan ha vart en av mina bästa filmer någonsin. Som att jag efter ett år av leverne i lägenheten i söderby har börjat fått ordning på mitt rum, dvs hängt upp speglar istället för att bara låta dom stå lutade mot väggen och börjat rita upp mitt miniatyreiffeltorn på golvlisten. Som att jag köpt fina sensommar-höst-skor. Som att jag senaste dagarna har drabbat av ytterst efterhängsen sömnlöshet. Som att jag nuförtiden istället spenderar den tiden, som skulle ha gått åt åt snarkning, med att långsamt snurra på den fina jordgloben som jag fick i födelsedagspresent av min syster och drömma mig bort till atlantens vågor, afrikas öknen, nya zeelands slätter och stadslivet i london, berlin och new york. Som att jag har köpt alice i underlandet i blue-ray och tittat på den tre gånger i rad. Som att jag har slutat att dricka te på kvällarna för att luften inomhus blir på tok för varm för sådana bestyr.
Där ser man, jag delade med mig iallafall.
Whatever i will look for it is you i'll always find.
Våran berättelse börjar under de sena aftontimmarna på en mörk gräsmatta någonstans i sommarljumma danmark...
Det låg en särskild känsla av otålighet i luften. Även fast termometern bara visade strax ovanför 25 grader så kokade det lilla, ac-tomma hotellrummet och inte bara på grund av värmen. En tv av storlek skokartong mini stod visade diskret en långfilm med john travolta med dansk textning, en storasyster hade för länge sedan gett upp allt vad hette socialt umgänge och låg istället och lyssnade på en trogen ljudbok och den brunhåriga flickan suckade för miljonte gången den kvällen. Tyst, för att slippa bli det störande momentet i faderns och farmoderns tvtittande, kravlade sig flickan ur sängens trassliga lakan och runt den illa placerade stolen.
"Jag går ut en stund och tar lite frisk luft", tillkännagav hon medans hon hängde den tunga gitarrväskan på ena axeln. "Jag är för uttråkad för den här filmen."
Farmodern tittade upp och log svagt.
"Det skulle vem som helst bli."
Den lilla framsidan under den blygsamma hotellentrén var mörk sånär på två lyktstolpar vars gulaktiga ljus skapade två stora cirklar på det vissnande gräset. Solen hade gått ner och lämnade bara kvar ett matt rosa streck långt borta vid horisonten. Flickan satte sig mitt i den ena cirkeln och drog med varsamma fingrar upp dragkedjan på den bag hon burit på.
Snart möttes hennes öron av de välbekanta tonerna, de klingande ljuden från strängarna hon spelat på i snart ett års tid. Den musik som skapades av hennes älskade Rut var lugnande och tröstade henne i hennes otröstbara tillstånd.
Det var när hon började spela en av sina favoritmelodier som någonting obekant lät sig undslippas från gitarren. Ett skorrande, knastrande ljud från en av strängarna när man fingrade på den. Ett oundviklig sanning som gjorde flickan mycket orolig när hon efter en tids sökande fann orsaken till det obehagliga ljudet.
Att det övre stallet hade släppt lite taget om locket var flickan inte beredd på och en liten men ack så befintlig klump bildades genast i hennes mage.
Dagar gick och flickan återvände så småningom till sitt egna rum med ordentlig luftkonditionering men den lilla träbiten som höll ihop hela hennes kompis's väsen fortsatte att i sakta takt lossna från det omsorgsfullt lagda lacket. Rut blev sur med mer jämna mellanrum och hur mycket flickan än försökte så var hennes försök att stämma den trumpne till ett bättre humör och vackrare toner sällan långvariga.
En dag kunde inte flickan längre skjuta på det längre; hon skulle bli tvungen att åka till gitarrdoktorn med Rut. Hon kunde inte stå ut med hennes musikaliska träkompis lidande och sorgsna toner och dessutom fruktade flickan för att hennes hälsa var allvarligt hotad.
Med en mamma under ena armen och en syster, som nu hade lagt ifrån sig hörlurarna och istället börjat lyssna på nästa ljudbok i högtalarformat, under den andra så klampade den omaka kvartetten iväg mot vasastan.
Det var med återhållen andhämtning som flickan efter gitarrexpeditens uppmaning drog upp den dragkedja som dolde den sjuke. Efter en kort tids studerande så släntrade expediten iväg till butikens verkstad för att höra en andra och mer avgörande åsikt. Det såg inte bra ut tydligen men flickan avfärdade dessa obehagliga ord med ett slags panikblandat lugn och promenarede istället för att nervöst trampa på stället iväg till de kanske hundratals gitarrer som var upphängda för försäljning på väggarna. Hon fingrade, klämde lite och log lite åt sina egna tankar när hon föreställde sig sin framtida lägenhet vars väggar hon skulle se till att bli lika gitarrika. Att starta sin egna personliga gitarrsamling hade alltid toppat hennes lista på to-do's i livet och var någonting som hon önskade sig nästan lika mycket som ett bibliotek värdigt det i skönheten och odjuret eller att få gå in i en acne-butik och plötsligt upptäcka att varenda plagg var försett med en 10kronors-märkning.
"När jag får mer pengar, då ska Rut minsann få storslaget sällskap", tänkte hon och traskade tillbaka mot disken.
Efter några minuter kom expediten tillbaka.
"Tyvärr är det undre stallet så pass skadat att gitarren inte går att laga."
Fjorton ord och världen som flickan kände till den rasade samman. Expediten fortsatte att prata till hennes nickande och nej-gud-vad-tråkigt-hur-ska-elin-ta-det-här-min-mamma men hon hörde inte ett ord.
Efter tio minuter och efter att en blöt hand som ideligen hade fått tjäna som en avtorkare av häftiga tårar hade torkat igen så satt flickan på en pall. Hon kände sig alldeles tom. Brevid henne stod två gitarrer, utvalda att ersätta en besegrad företrädare helt gratis. Båda två mycket stiliga, vackert komponerade gitarrer, den ena med svart lack och den andre i matt ljus träfärg som kunde bli flickans alldeles egna om hon bara kunde bestämma sig för vilken. Hon visste att hon kände sig tacksam, djupt djup inom sig, men kunde inte få fram känslan i ljuset. Det var som om hon hade blivit blind utan en aning om hur hon skulle få tillbaka synen igen. Hon provade att klinka på båda instrumenten, bestämde sig efter ett långt velande för den träfärgade och gick med tunga steg mot disken.
Expediten hade vänliga ögon, det märkte flickan. Han stoppade varsamt in flickans utvalda gitarr i hennes fodral och började trixa med kvittot.
Det var här flickans ögon åter började fuktas, när hon kände hur en ny period i hennes liv började, hur den skulle fortsätta från den här stunden förvisso med en underbart fin ny gitarr, men helt utan Rut.
Just när den lilla gruppen, efter upprepade vänlighetsfraser och tacksägelser, just skulle se till att gå kunde flickan inte längre behärka sin sorg utan frågade försiktigt expediten;
"Kan jag få hålla gitarren en sista gång bara?"
Expediten granskade flickan en sekund innan hans mun formade sig till ett svagt leende.
"Det skulle vem som helst vilja. Du kan behålla och ta hem den igen, vi har ingen nytta av den här."
En minut senare uppfattade flickans ögon det bländande solljuset utanför butiken. Flickan log. På ena axeln bar hon den tunga gitarrväskan som nu för tiden hade fått en ny kompis att bära runt på och i handen höll hon ett fast tag om lite äldre varianten. Framför såg hon sig sin framtida lägenhet vars golv pryddes av en endaste acne-påse (för att den affären aldrig kommer att märka sina kläder med 10kronorsmärken) och en ranglig bokhög (för att det skulle ta hemskt lång tid att samla ihop så många böcker som finns i odjurets bibliotek och så långt i flickans liv hade hon inte planerat än) och vars väggar stolt visade upp två tanglewood-gitarrer, hennes egna lilla gitarrsamling.
En stöt av förväntan ilade till i hennes mage och flickan suckade lyckligt för den miljonte gången den minuten.
Jag inser nu att jag har spenderat två timmar på att knopa ner något vars innebörd jag kunde ha presenterat i en enda mening (jag har fått en ny gitarr helt gratis eftersom min älskade rut har gått sönder och han heter charlie och jag älskar honom redan så mycket så att det gör ont) men det är sånt här sömnlösa sommarlovs nätter är till för, eller hur?
If you can't hold on, hold on.
2. Regndropparna bildar mönster som ser ut som kartor när dom sakta rinner nerför glasytan på mitt fönster.
3. Jag tjänade 500 kronor idag när fina Kim gifte sig.
4. Snart ska jag se Inception.
5. Jag har glömt den femte punkten.
I met the highest lama his accent sounded fine to me.
Så där satt jag på en stol medans en oskyldig tanke fladdrade förbi i under min panna; kanske skulle en ljusare kulör på huvudet sitta fint såhär till högsommarn? Så som det kan bli ibland så följdes denna tanke nästan genast av en annan i samma spår; kanske skulle det sitta alldeles förträffligt till och med att få skåda någonting annat än en tråkig och ordinär brunt-mellanblond-grå nyans på huvudet och vad är egentligen festligare på sommaren än blont?
Nåja, så som nästan alla människor agerar efter att ha övertalat sig själv till ett beslut så bestämde jag mig för att lägga en hundring på ett gör-det-själv-färgnings-kitt. Å så spännande tänkte jag och Zandra och gick alldeles helt förnöjt skuttande ut igenom icas dörrar.
Kanske skulle det kunna bli min eviga läxa att alltid komma ihåg att hår växer och att det är otroligt dumt att inte köpa två förpackningar när man vet att man inte har klippt sig på ett år (oklippt och nyblonderat; mitt hår måste leva i paradiset just nu) och när man är medveten om att man dag efter dag envisas med att utbrista till alla som vill höra på; titta så tjusigt, har inte mitt hår vuxit alldeles otroligt fort? Nu är det ju away and beyond axellångt faktiskt!
Nu sitter jag ialla fall här med ett tämligen ljust huvud som jag ville från början. Det är bara det att det har lite fler mörka fläckar som jag inte tog med i beräkningen från början.
Jag håller dock huvudet kallt och säger med ett leende; det är tankarna som räknas!
Next to superman and batman i guess he must seem tame but to me he is quite special.
Efter denna presentation, och efter en önskan från min sida att vi ska bli de bästaste kompisarna som två kompisar någonsin kan bli, finns väl bara en sak kvar att säga; välkommen Hugo!
Laternen, sonnenaufgänge und deutsch lippen.
270 mil och 31 timmar spenderade jag sittandes på ett ömsom stekhett ömsom iskallt baksäte i pappas skoda octavia och under en vecka tittade jag ut ur bilfönsterna på malmö, puttgarden, berlin, hamburg, odense och göteborg och därimellan svenska skogar, danska slätter och tyska vindkraftsverk. Nog var det trevligt att se landskap svicha förbi på motorvägar och autobahns medans fin sommarmusik dundrande i öronen eller svarta bokstäver på vitt papper tolkades till underbara nya meningar av nicole krauss men det var ju självklart när man satte ut fötterna på tysk varm asfalt som det riktiga äventyret började.
Berlin är nog den näst finaste staden jag har besökt, tätt tätt efter london. Även fast det tyska vädret tycktes förväxla oss med tropikomänniskor, som snarare ligger vid turkosvattnade sandstander under palmbland dagarna i ända, istället för yllestrumpfigurer, som spenderar halva året med att frysa näsan av sig och därför får brända axlar och solsting så fort termometern närmar sig 20 plusgrader, och därför gav oss solsken med 50 grader (38 i den sällsynta skuggan) så kunde jag inte låta bli att börja tro på kärlek vid första ögonkastet.
Från de smutsiga förortslivsbutikerna till de underbara gråbetonghöghusen i öst-berlin till de lite mer bevarade romantiska byggnaderna runt spree till enorma tiergarten med pojkar under ekar med grässtrån i munnen till parkbänkarna på unter den linden till vårt underbara hotell med airconditioning på rosenstraße (a real life saver!) till gatumusikanterna mest överallt som spelade beatlescovers till de mysiga uteserveringarna vid hackescher markt till språket, det otroligt fina språket!, som hördes vart man än gick.
Hela staden som bara andas älskvärtsfaktor, historia och kultur fick mig direkt att dra på mungiporna och jag saknar redan gatorna hemskt mycket.
Att jag snart åter kommer slita ut skosulor på berlins asfalt är jag helt säker på och tills dess tänker jag drömma om laternen, sonnenaufgänge und deutsch lippen.
The gloves was of, the air was free.
Jag kommer trippa runt på mina tåspetsar tills november då första delen har premiär. Jag tror att den här filmen kanske kanske kan bli den bästa.
Och jag vill tillbaks till peace and love också. Det är en konstig känsla - att känna att man både dras bakåt och framåt - tillbaka till underbara tider och mot tider som nog om man ger dom en chans kommer att bli underbara dom med. Om någon har hittat något lite mer smärtfriare sätt att dela sig i två ön en rostig yxa, feel free to share.
Is your bed made? Is your sweater on?
M8s! Imorgon far jag, fanny och zandra till borlänge och peace and love. Det kommer bli underbart tror jag. Ja, det tror jag verkligen. Vi synns på söndag!
Och om vi synns redan där, och om du är en brunhårig kille med fina händer, så är en bra öppningsfras "Hej jag ser att du är upptagen med att gorma brittiska indierocktexter och hoppa runt alldeles förfärligt i takt till musiken men om du vill så kan vi träffas lite senare så kan jag le mot dig och sitta brevid dig på en dalänsk parkbänk till gryningen medans vi pratar om ljusanätterlyktstolparböckerösregnbrändaaxlarpicknickarbaraföttertåggitarrfodral".
Jag tror inte att jag har landat än men det är okej, jag flyger hellre högt.
But we're all happy coz the streets there are always there for us.
Heja sommarn!
The sun never sets around here.
När vissa knotar och klagar över obekväma arbetstider och arbetsplatser under sådana här extremt härliga dagar så sätter andra på sig sitt bästa sommarleende och sin allra färggladaste fantasihatt i en park i huddinge. Medans vissa knappt kan komma ifrån det faktum att de arbetar för skatt och ett fungerande arbetsliv i Sverige så låtsas andra att de äter engelsk glass istället för gb-isk och befinner sig på en grön fläck i självaste hyde park. När vissa trött gnuggar sig i ögonen och önskar att den här dagen bara ville ta slut så sluter andra sina egna ganska lättljefullt och känner att den här dagen lika gärna skulle kunna få fortsätta i all evighet.
Nog skulle det vara praktiskt att ha ett sommarjobb så att man faktiskt skulle kunna förverkliga sina drömmar och beställa en flygbiljettbiljett till heathrow inom en snar framtid, men just nu så trivs jag ganska bra med att bara längta.
The pin-striped men of morning are coming for to dance.
A song for someone who needs somewhere to long for.
When we went to Gothenburg.
Allt jag har att nämna idag är citerat från min käre vän christopher; "Hörde att Kronprinsessan gifter sig idag, känns som att det borde ha uppmärksammats mer..."
Herremingud.
Because I no longer know where home is.
Just nu är jag sömnlös. Och sällskapslös. Och mat-i-magen-lös. Och klasslös.
Avslutningsdagen kom iallafall. Dagen då jag längre inte gick i världens bästa klass med världens bästa människor. Dagen då jag, zandra och fanny sjöng våra sista låtar som klasskamrater, då vi tog vårat sista klasskort någonsin, då vi blev lite blankögda till lärarers tal, då vi aldrig kunde sluta kramas, då vi skildes åt med känslan att vi aldrig skulle träffas igen, då vi några timmar senare träffades allihopa igen och satt vid en brasa fram till tidiga morgontimman, då vi inte längre kunde tänka att vi allesammans skulle ses igen innanför klassrummets bekanta vita väggar på måndag morgon.
Den kom även fast jag skällde på den, försökte skrämma bort den och till och med hotade den med att jag aldrig skulle förlåta den om den trotsade mig och dök upp iallafall. Nu har jag ingen klass. Och ingen skola. Inget klassrum. Inga lärare. Bara minnen av underbara människor, byggnader som jag spenderat en stor del av de senaste 6 åren av mitt liv i, rum som jag har gjort några av mitt livs performence i och människor som har lärt mig mer än vad en bok någonsin skulle ha kunnat åstadkomma.
Själva känslan att jag har gått ut grundskolan efter 9 år av sömnlösa nätter och nervässade blyertspennor är lika svårt att greppa som känslan att jag kanske aldrig mer kommer att träffa människor som jag har tagit för givet i 6 års tid. Även fast jag har sommarlov och ska till peace and love och till berlin i sommar och fast jag vill fortsätta min resa som fortsätter nu så vill jag inte riktigt att sommaren ska börja riktigt än för det betyder då att våren och allt som jag känner till är slut.
Jag vill inte vara klasslös. Och skollös. Men jag antar att man ibland måste bita i den sura äpplet och bara försöka att minnas tiderna då saften från sötare frukter rann nerför ens kinder.
