It struck me that the two of us could run.
Ibland har man ord för allt. Ibland kan man däremot finna sig helt stum och helt okapabel till att forma ett enda hörbart ljud, ännu mindre rationella ord. Jag återkommer när jag har samlat mig och kan hålla min tunga/mina fingrar i schack.
I will be your Ferdinand and you my wayward girl.
Håll mig i handen nu käre vänner, jag är livrädd!
If you know my story word for word, had all of my history.
Elope with me Miss Private and we’ll sail around the world.
Det är bara tio dagar kvar tills jag börjar ett nytt kapitel i den roman vi mycket väl skulle kunna kalla elins liv. Ett upprop på Rytmus's andra våning och så börjar höstterminen i en helt ny skola, med helt nya korridorer att vandra runt i, med helt nya människor att vandra runt i dom med, med helt nya lärare att bli tillsagda att inte vandra runt så mycket i dom av. Det som skrämmer mig är att jag inte vet var meningarna ska föra mig, vilka händelser som ska beskrivas och hur kapitlet kommer att sluta. Det skrämmer mig lite samtidigt som jag knappt kan bärga mig tills jag får börja läsa.
Thats's the thing though. Hur mycket man än längtar efter att få läsa vidare så kan man inte riktigt släppa det som redan har lästs, glömma de minnen som skapades av det föregående kapitlet. Hur sugen man än är på att komma vidare i boken så vill man fortfarande inte att det nuvarande kapitlet ska ta slut, för let's face it, det är ett jäkligt bra kapitel och det skulle dessutom kunna innehålla så många fler äventyr, nagelbitarläsning och vackra formuleringar.
Med kanske världens längsta metafor så vill jag försöka dela med mig av mina dubbelmoraliska tankar och låta er veta att jag har planer på att bygga den mest effektiva tidsmaskinen i historien så att jag kan stanna i sommaren 2010 lite längre och samtidigt få vända bland och låta mina ögon skåda meningar med kapitelrubriken hösten 2010.
J'aime aussi l'amour et la violence.
The pin-striped men of morning are coming for to dance.
Om någon nu skulle få för sig att fråga mig om vad jag har haft för mig de senaste dagarna så skulle jag svara att jag har vart och släktträffats uppe i hälsingland. I järvsö närmare bestämt trängde vi ihop oss i en gammal skola, en sådandär som man får barnen i bullerbyn-känsla av så fort man kliver innanför den nednötta trätröskeln. Barn, alla under 130 centimeter, springandes runt (å vad jag skulle vilja ha kunnat skriva vristerna här) öronen, shåver, fotoalbum, ett elpiano och människor som alla har ens näsa eller ens överläpp eller ens knän, fantastiska loppisar, födelsedagar, vakna nätter med sysslingsskratt, hemmagjorda soffor och hembakt bröd varje morgon skulle man kunna vänja sig vid. Det ligger en speciell känsla över släkt tycker jag. En mysig en, som är ganska knepig att definiera.
I järvsö finns det förresten en bro vars hundrameterlånga räcke är klätt i en hundrameterlång stickad flerfärgad halsduk. Det tyckte jag var väldigt tjusigt.